Jag slutar aldrig att förvånas över människor och dess förmåga att inte klara av livets svårigheter. En gång var jag där, oerfaren och ny på livets början. Det var några år sedan och detta förändrade en stor del av min inställning till tillvaron och hur man ska klara av den. Varför hela tiden fastna i en bubbla där ens tankar går runt och runt och hela tiden återkommer till ens mest känsliga del av kroppen. Är det inte så att allt handlar om att acceptera sig själv och problemet. Utåt ska allt verka så underbart och harmoniskt och det finns inte en tanke bakom agerandet, tilliten och känslan att klara av att bearbeta sina känslor. Fundera på detta kära läsare!

Skön jobbdag med ett gott tecken på framtidstro. Och i morgon ska jag återigen göra debut i målet. Ska bli riktigt underbart att få känna på det gröna gräset igen!