Söndag kväll och jag sitter här med världens värk i vissa delar av kroppen. Kommer till det senare.

Mycket jobb de senaste dagarna. Och mycket tankar och planering inför framtiden. Tankar åt ett annat håll också, inte så långt i från mig dock. Inhandlat och sett över höstgarderoben. Insåg ganska fort att jag har en massa jackor som jag väldigt sällan använder. Så tog upp dem och ska försöka anpassa dem till resten av min vardagliga garderob.

Spelade match i torsdags och vi mötte ett gäng som låg högt upp i tabellen och de var nog inte riktigt förberedda på att vi skulle spela så bra som vi gjorde. Hårt spel direkt och ca 15 min in på matchen så hamnade jag i en tuff duell med en kille som inte riktigt hade alla bollar hemma i skallen. Efter duellen sprang han efter mig och skallade mig i bröstet. Domaren såg inget men tumult uppstog på planen och smärtan var påtaglig. Nu sitter den i och ett brutet revben är inget att skratta åt. Fjanten som gjorde detta kommer att anmälas och vi kanske gör det till ett polisärende. Ett bevis på att alla inte ska ut på en fotbollsplan. Speciellt inte om man inte kan kontrollera sina känslor.

If a boy had a chance, a chance with someone like you
Are you gonna break his heart, let him cry for the moon
Are you hiding somewhere behind those eyes?

I just freeze every time you see through me
And it's all over you, electric blue.
On my knees, help me baby,
Tell me, what can I do, electric blue.

Oh I had a dream, For a moment I believed it was true
Oh I'd have given anything just to be there with you
Are you hiding somewhere behind those eyes?

I just freeze every time you see through me
And it's all over you, electric blue.
In too deep, standing here waiting
As I'm breaking in two, electric blue.
I can see, can see that it may be
Just a vision of you, electric blue.
On my knees, help me baby,
tell me what can I do, electric blue.

Dagarna går fort och hösten är på intåg. Jobbat i underbart väder, där det gäller att passa på att vara ute och njuta innan blåsten och kylan kommer indragandes. Just detta som händer mycket i mitt liv nu. Låter kanske tråkigt men jag trivs kanon och jobbar så mycket jag kan. Utöver detta så blir självklart gymmet besökt ganska ofta. Passar också på att utöka promenaderna och låta tankarna smälta in i själen. Finns en sak som saknas i livet.....

Året är 1963. Flickan Frances ”Baby” Houseman följer med föräldrarna till ett pensionat. Hon bråkar med syrran och tycker många av de gamla människorna där är tråkiga och fantasilösa. En magisk kväll hör dock Baby ljuvlig musik från ett ”place”. Hon besöker det och upptäcker att alla sysslar med sexiga och heta danser med heta rytmer. Där träffar hon den betydligt äldre dansaren och gentlemannen Johnny Castle. I början vill inte Johnny att Baby ska tillbringa sin tid där. Hon är för ung, och Johnny riskerar att få skäll och bli kickad från dansen om han blir ertappad med Baby. Efter ett tag lättar han dock och hjärtat visar sig. Han och Baby blir ett danspar som håller en framgångsrik dansföreställning. Babys föräldrar är dock mycket strikta och förbjuder dem att träffas. De veknar dock då de sett paret uppträda på pensionatets säsongsavslutningsfest.

Låten (I've Had) The Time of My Life med Jennifer Warnes och Bill Medley vann en Oscar för bästa sång 1987.

Med tanke på Patrick Swayzes bortgång tyckte jag det var läge att hedra denna fantastiska skådespelare med just för mig, hans bästa film. Det är inte bara en underbar kontrast med tanke på de olika huvudrollsinnehavarnas bakgrund, utan även en sians där merparten av rollerna är ytterst specifikt tillsatta och berikade för oss tittare. Ja filmen är ett mästerverk över hela linjen. Fotot, miljöerna men framför allt musiken är genilatet för mig.

Helgen har till stor del gått i sportens tecken då det har vart mkt av den varan på TV. US Open i tennis, fotboll och Kalmar FF. Hunnit med några pass på gymmet också. Testar lite nya maskiner för närvarande, så svårt att säga hur dagsformen är. Utgång i går kväll med Tomas på Harrys. Mycket folk och trevlig återträff med en gammal jobbarkollega. Mycket att prata om, minnen som får en att se tillbaks på stunder som varit och utvecklat mig.

Idag god middag med kroppkakor hemma hos lillayster. Så otroligt goda att jag nästan åt för mkt. Promenad på det och nu sitter jag i soffan och letar inspiration till projektet. I morgon drar mitt vik igång och jag ser fram emot att få jobba vidare med ett yrke som jag trivs utmärkt med.

Mitt i veckan och precis hemkommen från match med jobbat i fotboll. Mötte ungdomar idag som fick en själv att känna sig gammal och sliten. Men nog gjorde jag några bra räddningar och ingripanden.

Dagarna går fort och med förhållandevis intressande inslag emellanåt. I går fyllde Alva 1 år och jag var ute på lunchen för att gratulera henne och ta en lunch med min äldre syster. Framsteg varje dag som går hon den lilla tjejen.

A Flock of Seagulls brittiskt new wave-band bildat 1980 i Liverpool, England. Bandet hade sin storhetstid på det tidiga 1980-talet. Gruppen bestod av sångaren Mike Score, hans bror Ali Score på trummor, Mikes kompis Frank Maudsley på bas, och gitarristen Paul Reynolds. Både Mike Score och Maudsley var hårstylister innan, och frisyrerna de hade blev uppmärksammade och associerade till new wave-fenomenet. Gruppen släppte sin första singel 1981, "Telecommunication", men den blev ingen större hit.

Året därpå gav man ut låten "I Ran (So Far Away)" som blev en stor hit i USA. I Storbritannien fick de en hit med "Wishing (If I Had a Photograph of You)" senare samma år. I Storbritannien blev "I Ran" inte alls en lika stor framgång som i USA. En bidragande orsak till "I Ran"s popularitet kan ha varit den spännande musikvideon som visades på MTV med jämna mellanrum.

Gruppen släppte sitt andra album, Listen 1983 som blev en hyfsad framgång för gruppen. Snabbt efter att det albumet givits ut dalade dock gruppens popularitet kraftigt, de två album man släppte efter detta sålde dåligt. Gruppen upplöstes 1986. Men redan 1989 skapade Mike Score en ny uppsättning av bandet och släppte singeln "Magic", detta var dock ett kortlivat projekt, och de flesta medlemmarna lämnade gruppen samma år.

År 2003 återförenades gruppen kort inför ett uppträdande på TV-kanalen VH-1, efter att ha gjort ett par live-uppträdanden i London.

I går kom första segern för mig i min andra match och jag inser nu vad jag älskar detta med lagidrott. Det ger så enormt mycket även om det är på en låg nivå. Hoppas bara att foten håller för fortsatt spel och kanske satsande på högre serier.

Idag flyttkarl åt Petter som flyttar in tillsammans med Linnea i huset bredvid mig i en mycket trevlig lägenhet. Så vi blir grannar nu kan man säga. Lärde känna Petter genom rugbyn för ca 10 år sedan och vi har haft kontakt sedan dess. Dock är han ute en del med jobbet och reser runt om i världen, men vi hörs alltid när han är hemma och mer blir det nog nu när vi bor så nära varandra. En kanonkille att ha och göra med på alla plan.

Avslutar med en låt och med denna vill ja visa för er att det finns guldkorn från 80-talet som även har lite mer rockigare ton över sig. Men!, med inslag av den underbara synthen. Som i denna låt från den amerikanska gruppen Device.