Italodisco

är dansmusik huvudsakligen från Italien under åren 1983-1989. Musiken är helt synth-baserad med väl utvecklade basgångar, ofta med ett på den tiden relativt högt tempo (120-130 bpm). Melodierna var lätta, melodiösa ibland med moll-inslag. Texterna, oftast på engelska men ibland på italienska, är okomplicerade och ibland till och med naiva.

Namnet italodisco myntades av tyska skivbolaget Zyx Records med sina samlingar "Best of Italodisco". Tidiga hitlåtar var t ex Time "Shaker shake" (en av de första italodiscolåtarna) (från 1982), Savage Don't cry tonight och Fun Fun Happy Station (båda från 1983). Den låt som kanske starkast förknippas med denna musikgenre är "Dolce Vita" insjungen av Ryan Paris, från början en lokal artist från Rom.

Under 80-talets gång producerades en hel del italodisco i dåvarande Västtyskland. Fancy (t ex "Flames of love" och "Bolero"), Axel Breitung (t ex "More than a kiss") och Sandra (t ex "Maria Magdalena") är kanske de mest kända artisterna. Även Modern Talkings musik kan räknas till italodiscon. Det finns även spanskproducerad italodisco som t ex Ivan "Fotonovela". För att få musiken mera gångbar över hela Europa engagerade en del producenter artister med engelska som modersmål. Naimy Hackett (Baltimora - "Tarzan Boy") var irländare. Det hände också att man använde sig av artister från USA. Även Sverige har haft en del italodiscoartister, till exempel Ankie Bagger, Paul Rein, Annie Anner, Fake och Lili & Susie. Italodiscon fick aldrig någon större popularitet i Storbritannien och det finns bara ett fåtal brittiskproducerade låtar i italodiscostil. Aneka "Japanese Boy" och Matthew Wilder "Break my stride" är två exempel ur den fåtaliga skaran.

För att ni ska få en inblick i hur det kan låta så lyssna gärna på denna underbara remixen.