Sista tiden med studierna och första tiden på det nya jobbet har gjort att dagarna har gått i ett. Avslutade med olika kurser och en rapport som ska revideras. Om mindre en vecka så är det slut och det känns verkligen bra. Kommer inte sakna den senaste tiden, dock en del underbara människor som jag har tagit till mitt hjärta under dessa år.

Trivs super på jobbet. Mycket nya rutiner som ska arbetas in och människor som ska lära kännas. Men hittils har jag inte mycket att klaga på.

Och om en vecka då smäller det. Undertecknad med syster Elin ska ha examensfest tillsammans. Jag hoppas verkligen den blir lyckad och förutsättningarna finns verkligen. Underbara vänner, god mat och dryck, och en härlig musikblandning utan dess like kommer göra detta till en kväll att minnas !

Namnet italodisco myntades av tyska skivbolaget Zyx Records med sina samlingar "Best of Italodisco". Tidiga hitlåtar var t ex Time "Shaker shake" (en av de första italodiscolåtarna) (från 1982), Savage Don't cry tonight och Fun Fun Happy Station (båda från 1983). Den låt som kanske starkast förknippas med denna musikgenre är "Dolce Vita" insjungen av Ryan Paris, från början en lokal artist från Rom.

Under 80-talets gång producerades en hel del italodisco i dåvarande Västtyskland. Fancy (t ex "Flames of love" och "Bolero"), Axel Breitung (t ex "More than a kiss") och Sandra (t ex "Maria Magdalena") är kanske de mest kända artisterna. Även Modern Talkings musik kan räknas till italodiscon. Det finns även spanskproducerad italodisco som t ex Ivan "Fotonovela". För att få musiken mera gångbar över hela Europa engagerade en del producenter artister med engelska som modersmål. Naimy Hackett (Baltimora - "Tarzan Boy") var irländare. Det hände också att man använde sig av artister från USA. Även Sverige har haft en del italodiscoartister, till exempel Ankie Bagger, Paul Rein, Annie Anner, Fake och Lili & Susie. Italodiscon fick aldrig någon större popularitet i Storbritannien och det finns bara ett fåtal brittiskproducerade låtar i italodiscostil. Aneka "Japanese Boy" och Matthew Wilder "Break my stride" är två exempel ur den fåtaliga skaran.

För att ni ska få en inblick i hur det kan låta så lyssna gärna på denna underbara remixen.

Vangelis, egentligen Evánghelos Odysséas Papathanassíou , är en grekisk musiker och kompositör. Vangelis har varit verksam inom den elektroniska musiken och syntmusiken sedan genrens genombrott under 1970-talet. Tillsammans med Jean Michel Jarre är Vangelis förgrundsfigur inom elektronisk musik. Han har utöver sin solokarriär haft framgångar i samarbeten, inte minst i duon Jon & Vangelis.

1981 gjorde Vangelis den filmmusik som skapade gjorde det största intrycket på världspubliken; musiken till filmen Triumfens ögonblick (eng. Chariots of Fire). Vangelis hade skapat huvudtemat på en eftermiddag med en serie synthesizrar i ett rum.
 

Vangelis belönades med en Oscar för bästa filmmusik året därpå, samma år som han skapade det musikaliska temat till Ridley Scotts kultklassiker Blade Runner.

Albumet To The Unknown Man släpptes 1982, och året därpå släppte han tillsammans med Jon Anderson skivorna The Friends of Mr Cairo och Private Collection (vilket innehöll ett 23-minutersspår som heter Horizons). Under tiden hade succén från Triumfens ögonblick spritt sig såpass att musiken 1984 användes som signaturmelodi till de Olympiska vinterspelen i Sarajevo.

1985 beslöt sig Vangelis för att prova på något nytt och skrev musik för balettuppföranden av Frankenstein och Skönheten och odjuret, framförda av London's Royal Ballet under de två nästföljande åren. Samma år släppte han dessutom soloalbumet Mask. 1988 komponerade han Antarctica.

Min första kontakt med Vangelis var när jag av en slump hittade en av hans låtar på en avslappningsskiva. Fastnade direkt för hans underbara kombination av hur han använder syntarna, och framför allt hans förmåga att göra musik till olika filmer.